Ludde & Lilla O.

Som jag gissar att pappa också gjorde.
Jo, detta blir ett pappa-avsnitt.

Och jag tänker, att när jag tänker på pappa, så tänker jag ofta att han var arg eller ‘i affekt’ typ.
Alltid.
Jag kan inte minnas en enda gång (jo, EN, som jag kom på just nu, återkommer till den, smultronstället…)
han bara varit glad och/eller lycklig tillsammans med mig liksom.
Hur hemskt är inte det egentligen?

Min pappa levde för att göra allt för mig.
Sa jag att jag ville ha eller önskade mig en sak så såg han till att fixa det.
Hur det gjordes vill jag nog inte veta… Men han fixade det, alltid. På ett eller annat sätt.
Så ja, jag fick min ‘orm’ (måste googla här och länka till kidsen. 😉 ), min trollerilåda, min miniräknare MED REMSA (!! DRÖMMEN!) och min ‘Barbie-garderob’ (inget Barbie-original, men en helt underbar pinal med samma syfte)
Jag fick även min polaroidkamera, såklart.
Och säkert fler saker som jag glömt.
Jag fick allt jag önskade om jag tänker efter.
Alltid.

Och jo, jag blev skitglad varje gång, för jag visste att han gav mig det av den anledningen att jag såå gärna ville ha det.
Han gjorde det av kärlek.
Och jag kände inget annat än det.

Men att jag bara minns honom som att han var arg eller irriterad eller lite (eller mycket) berusad, det stör mig!!
Och något som också stör mig, är att han inte hälsar på mig i drömmarnas värld. Typ ALDRIG. Det har bara hänt EN gång, och då såg jag inte ens hans ansikte…

För det gör nämligen min moster exv. OFTA, TACK för det tjat-moster, jag älskar dig och saknar dig galet mycket! ♥

A ja, lite innersta tankar som var tvungna att komma ut bara.

PLU
♥