Ludde & Lilla O.

Tänk om jag hade fått träffa dig idag, i din ålder du hade varit idag.
Tänk om du bara kunde dimpa ner från himlen en dag och hälsa på lite.

Tänk om du skulle få veta att jag fått kontakt med ett par av dina gamla vänner, en från vårat gamla hus i Gamla Hagalund till och med.
De som är på dina bilder liksom.
Du hade älskat det!
Och en annan som köpt ett kamera-objektiv av dig, som han fortfarande använder.
Och en gammal flirt som jag roligt nog fick veta var hon som gav dig katten som farmor och farfar tog hand om.

Tänk om du fick veta att jag mejlat med din kusin som du var så nära.
Tänk om du fått se den fina ramen som din största finaste tavla har idag, och hur den förgyller vårt sovrum.
Och om du fick veta hur många flyttar den varit med om. 😉

Tänk om du fått träffa Lisa och hennes stora killar, 25, 23 och 19 år, varav den yngsta jag ska fira studenten med om bara några dagar.

Tänk om jag hade fått säga till dig att de bruna bananerna inte är de godaste enligt mig, och att jag faktiskt inte alls gillar bananer egentligen.

Tänk om du fått träffa din bror igen, min älskade farbror. Som efter du seglade mot molnen alltid tagit hand om mig och alltid hållit kontakten. Vilken jävla bror du har alltså! ❤ 

Tänk om du fått träffa dina brorsbarn Alex och Micke, vilka killar! Och Yvonne, vilken kvinna!
Och både Micke och Alex är ju pappor idag också!
Ja shit vad du missar mycket pappa.
Men tänk om du varit med och fått uppleva detta.
Fått träffa Kevin, Julian och Freja.

Tänk om jag kunde få säga till dig att jag en dag upptäckte att vi har exakt samma mun. Där överläppen är lite mindre på ena sidan.

Och om jag bara fått dig att förstå hur mycket jag älskar de fräknar du givit mig!
Och att jag idag förstår hur mycket du ibland avskydde dina lockar, du har nu överfört dem alla till mig.
Vi är i ett hatkärleksförhållande idag, jag och lockarna.

Tänk om jag fått säga till dig att du gjort så mycket för mig.
Mer än du förstått.
Fått säga att DU DUGER SOM DU ÄR! (Det jag ändå har i ryggraden från dig bland annat)
Säga: Det är okej att vara trasig.
Men lämna fan inte.
Det är så onödigt.
Du lämnade Lundströms-familjen som fortfarande saknar dig tills tiden tar slut.
Så jävla jävla dumt.

Tänk om jag fått säga till dig hur mycket jag uppskattar din konst och dina foton.
Att jag saknar den där tavlan ‘som försvann med Hökarängen’ supermycket. Att jag saknar fler tavlor jag aldrig sett.
Att jag vill se alla dina bilder du någonsin fotat, alla tavlor du någonsin målat.
TÄNK OM vi hade kunnat göra något ihop! Fotat, målat, kreerat… Jag tror vi hade haft sååå roligt ihop! Jag tror att du om någon hade fört min kreativitet framåt. Vi hade nog tjafsat och tjatat på varandra. Okej, nu ska vi inte vara sånna. Nu ska vi vara verkliga, som du. Jag tror att vi hade skrikit på varandra ibland faktiskt. Jag har fått en del av ditt temperament, vet-e-fan var det kommer ifrån innan, men jag har i alla fall fått det från dig. (Tack?)
Men jag tror att vi hade kunnat utföra stordåd ihop pappa.
Nej jag tror inte, jag vet!
Jag vill ha dig och din kreativitet HÄR OCH NU. Dina tankar.

HELVETE vad jag saknar dig och du och allt som var/är du!
Fan fan fan.
Eller för att återanvända ett uttryck som en reklambyrå-VD sa till mig en gång, när jag tackat nej till att jobba där (pga att jag hade tfn-fobi) och vi senare träffades och jag berättade att jag jobbade på Åhlle:
”VILKEN JÄVLA WASTE!”

Pappaaaaaaa! Jag behöver dig!

Häromdagen så såg jag ett par fina bilder i en grupp som jag tror heter ‘Det gamla Stockholm’ på Facebook. Och av någon anledning tittade jag knappt på bilderna särskilt mycket, vilket jag brukar göra, utan jag började scrolla och läsa lite kommentarer. Inte av någon speciell anledning alls, men ibland gör jag så, för det är så intressant hur folk kommenterar ibland. Och kanske skriver de om var bilden är tagen, vilka minnen de har av stället osv.
Och så hajade jag till!
Där var ett namn jag hört om i så många år. Ett namn kopplat till min pappa Ludde.
Han skrev att han hade bott i närheten av ett av fotona (på samma gata som jag!), som jag denna gång knappt tittat närmare på. Så ovanligt. Och att jag hittade honom där! I en tråd som inte ens handlade om Solna egentligen. Ödet säger jag bara. Det var dags för oss att hitta varandra nu helt enkelt.
Sagt och gjort. Jag skrev till honom att jag tror att han kände min pappa och att vi nog bott på samma gata. Och nu har vi skrivit lite meddelanden och jag inväntar bland annat en konstig dikt som pappa skrivit på skivan som de båda spelade på. haha, ser så fram emot detta!

Och nu ska jag försöka hitta en bild som aldrig tidigare är publicerad på denna sida.
Rotar…
Yes! Found it! Det blev fyra bilder.
Jag hade till och med (smart nog) döpt en av bilderna med hans namn, då mamma trodde det var han, kul! Så nu ska jag bara få det bekräftat av personen själv. 🙂

Välkommen till en middag i trädgården på Furugatan 9 i Gamla Hagalund, från den svunna tiden, extremt tidigt 70-tal med andra ord.

så ska jag blåsa lite liv i denna sida igen!
Håll ut, det kommer nytt inom kort! 🙂

/Lilla O.

För några år sedan målade jag en tavla med ett av mina absoluta favorit-nummer.
Jag var väldigt ny i målandet då och lärde mig ett och annat av att måla denna tavla.