Pappa…

Tänk om jag hade fått träffa dig idag, i din ålder du hade varit idag.
Tänk om du bara kunde dimpa ner från himlen en dag och hälsa på lite.

Tänk om du skulle få veta att jag fått kontakt med ett par av dina gamla vänner, en från vårat gamla hus i Gamla Hagalund till och med.
De som är på dina bilder liksom.
Du hade älskat det!
Och en annan som köpt ett kamera-objektiv av dig, som han fortfarande använder.
Och en gammal flirt som jag roligt nog fick veta var hon som gav dig katten som farmor och farfar tog hand om.

Tänk om du fick veta att jag mejlat med din kusin som du var så nära.
Tänk om du fått se den fina ramen som din största finaste tavla har idag, och hur den förgyller vårt sovrum.
Och om du fick veta hur många flyttar den varit med om. 😉

Tänk om du fått träffa Lisa och hennes stora killar, 25, 23 och 19 år, varav den yngsta jag ska fira studenten med om bara några dagar.

Tänk om jag hade fått säga till dig att de bruna bananerna inte är de godaste enligt mig, och att jag faktiskt inte alls gillar bananer egentligen.

Tänk om du fått träffa din bror igen, min älskade farbror. Som efter du seglade mot molnen alltid tagit hand om mig och alltid hållit kontakten. Vilken jävla bror du har alltså! ❤ 

Tänk om du fått träffa dina brorsbarn Alex och Micke, vilka killar! Och Yvonne, vilken kvinna!
Och både Micke och Alex är ju pappor idag också!
Ja shit vad du missar mycket pappa.
Men tänk om du varit med och fått uppleva detta.
Fått träffa Kevin, Julian och Freja.

Tänk om jag kunde få säga till dig att jag en dag upptäckte att vi har exakt samma mun. Där överläppen är lite mindre på ena sidan.

Och om jag bara fått dig att förstå hur mycket jag älskar de fräknar du givit mig!
Och att jag idag förstår hur mycket du ibland avskydde dina lockar, du har nu överfört dem alla till mig.
Vi är i ett hatkärleksförhållande idag, jag och lockarna.

Tänk om jag fått säga till dig att du gjort så mycket för mig.
Mer än du förstått.
Fått säga att DU DUGER SOM DU ÄR! (Det jag ändå har i ryggraden från dig bland annat)
Säga: Det är okej att vara trasig.
Men lämna fan inte.
Det är så onödigt.
Du lämnade Lundströms-familjen som fortfarande saknar dig tills tiden tar slut.
Så jävla jävla dumt.

Tänk om jag fått säga till dig hur mycket jag uppskattar din konst och dina foton.
Att jag saknar den där tavlan ‘som försvann med Hökarängen’ supermycket. Att jag saknar fler tavlor jag aldrig sett.
Att jag vill se alla dina bilder du någonsin fotat, alla tavlor du någonsin målat.
TÄNK OM vi hade kunnat göra något ihop! Fotat, målat, kreerat… Jag tror vi hade haft sååå roligt ihop! Jag tror att du om någon hade fört min kreativitet framåt. Vi hade nog tjafsat och tjatat på varandra. Okej, nu ska vi inte vara sånna. Nu ska vi vara verkliga, som du. Jag tror att vi hade skrikit på varandra ibland faktiskt. Jag har fått en del av ditt temperament, vet-e-fan var det kommer ifrån innan, men jag har i alla fall fått det från dig. (Tack?)
Men jag tror att vi hade kunnat utföra stordåd ihop pappa.
Nej jag tror inte, jag vet!
Jag vill ha dig och din kreativitet HÄR OCH NU. Dina tankar.

HELVETE vad jag saknar dig och du och allt som var/är du!
Fan fan fan.
Eller för att återanvända ett uttryck som en reklambyrå-VD sa till mig en gång, när jag tackat nej till att jobba där (pga att jag hade tfn-fobi) och vi senare träffades och jag berättade att jag jobbade på Åhlle:
”VILKEN JÄVLA WASTE!”

Pappaaaaaaa! Jag behöver dig!




Livet är förunderligt

Häromdagen så såg jag ett par fina bilder i en grupp som jag tror heter ‘Det gamla Stockholm’ på Facebook. Och av någon anledning tittade jag knappt på bilderna särskilt mycket, vilket jag brukar göra, utan jag började scrolla och läsa lite kommentarer. Inte av någon speciell anledning alls, men ibland gör jag så, för det är så intressant hur folk kommenterar ibland. Och kanske skriver de om var bilden är tagen, vilka minnen de har av stället osv.
Och så hajade jag till!
Där var ett namn jag hört om i så många år. Ett namn kopplat till min pappa Ludde.
Han skrev att han hade bott i närheten av ett av fotona (på samma gata som jag!), som jag denna gång knappt tittat närmare på. Så ovanligt. Och att jag hittade honom där! I en tråd som inte ens handlade om Solna egentligen. Ödet säger jag bara. Det var dags för oss att hitta varandra nu helt enkelt.
Sagt och gjort. Jag skrev till honom att jag tror att han kände min pappa och att vi nog bott på samma gata. Och nu har vi skrivit lite meddelanden och jag inväntar bland annat en konstig dikt som pappa skrivit på skivan som de båda spelade på. haha, ser så fram emot detta!

Och nu ska jag försöka hitta en bild som aldrig tidigare är publicerad på denna sida.
Rotar…
Yes! Found it! Det blev fyra bilder.
Jag hade till och med (smart nog) döpt en av bilderna med hans namn, då mamma trodde det var han, kul! Så nu ska jag bara få det bekräftat av personen själv. 🙂

Välkommen till en middag i trädgården på Furugatan 9 i Gamla Hagalund, från den svunna tiden, extremt tidigt 70-tal med andra ord.

Soon and very soon

så ska jag blåsa lite liv i denna sida igen!
Håll ut, det kommer nytt inom kort! 🙂

/Lilla O.

LUNATICS!

Det här är roligt. Och typ världsomvälvande för mig. ♥
I så himla många år har jag sökt på pappas gamla band ‘Lunatics’ men aldrig hittat ngt.
Och nästan givit upp.

Men förra veckan vaknade jag av en dröm som inte hade ngt med detta att göra, men av ngn anledning så var det första jag gjorde att googla Lunatics återigen.
Och fick en träff, eller nej, faktiskt TRE träffar!

1 – Ngn Facebook-grupp som kör gammal musik och hade lagt ut en låt, med ‘Lunatics från Solna’.
2 – Ngn sida som kändes mest som en infosida (odefinierbart).
3 – På Youtube hade ngn lagt in låtarna från singeln = 2 låtar.

Jag blev sååååå glad.
Men lite moloken när jag insåg att det bara var covers… haha
A ja, det var såklart kul att äntligen få höra min pappa plinka på den där basen iaf. 😉 🙂

Sen var det väldigt svårt för mig att utröna vem pappa är på det där omslaget tyckte jag… Men med slutledningsförmågan så blev det såklart han i mitten, med en prickig scarf typ, haha!
Dock var han ju såå smal, så det var därför jag tvekade.
Men farbror min bekräftade att det är så.

SÅ kul att äntligen hittat plattan iaf! ♥

Här kommer de för den som vill lyssna:

11:an

För några år sedan målade jag en tavla med ett av mina absoluta favorit-nummer.
Jag var väldigt ny i målandet då och lärde mig ett och annat av att måla denna tavla.

PAPPA 70 ÅR

Jag är försenad med detta grattis, jag vet. Men det är inte alltid så lätt när man ärvt hans deppsida i sig själv.

Hur som:

GRATTIS i efterskott på din 70-årsdag kära pappa! (3 jan.)
Ingen hade blivit lyckligare än jag om jag fått uppleva versionen av dig i dag.

PS. Läste en rolig text idag då jag googlade smaklökar (skulle varit intressant att ha denna diskussion med dig. 😉 ) idag.
Och texten och bilden får tala för sig, som jag tror du velat. (Det var du som lärde mig. Eller snarare frågade om jag kunde. Minns det som igår. 😉 😀 )
 Miss you so fucking much!   Älskar dig för evigt.  
Hälsa alla där uppe från mig!

Älskar för övrigt denna bildserie! Ser ut som en liten diva i en skön jävla keps liksom, haha!

PLU!

Jag tänker mycket

Som jag gissar att pappa också gjorde.
Jo, detta blir ett pappa-avsnitt.

Och jag tänker, att när jag tänker på pappa, så tänker jag ofta att han var arg eller ‘i affekt’ typ.
Alltid.
Jag kan inte minnas en enda gång (jo, EN, som jag kom på just nu, återkommer till den, smultronstället…)
han bara varit glad och/eller lycklig tillsammans med mig liksom.
Hur hemskt är inte det egentligen?

Min pappa levde för att göra allt för mig.
Sa jag att jag ville ha eller önskade mig en sak så såg han till att fixa det.
Hur det gjordes vill jag nog inte veta… Men han fixade det, alltid. På ett eller annat sätt.
Så ja, jag fick min ‘orm’ (måste googla här och länka till kidsen. 😉 ), min trollerilåda, min miniräknare MED REMSA (!! DRÖMMEN!) och min ‘Barbie-garderob’ (inget Barbie-original, men en helt underbar pinal med samma syfte)
Jag fick även min polaroidkamera, såklart.
Och säkert fler saker som jag glömt.
Jag fick allt jag önskade om jag tänker efter.
Alltid.

Och jo, jag blev skitglad varje gång, för jag visste att han gav mig det av den anledningen att jag såå gärna ville ha det.
Han gjorde det av kärlek.
Och jag kände inget annat än det.

Men att jag bara minns honom som att han var arg eller irriterad eller lite (eller mycket) berusad, det stör mig!!
Och något som också stör mig, är att han inte hälsar på mig i drömmarnas värld. Typ ALDRIG. Det har bara hänt EN gång, och då såg jag inte ens hans ansikte…

För det gör nämligen min moster exv. OFTA, TACK för det tjat-moster, jag älskar dig och saknar dig galet mycket! ♥

A ja, lite innersta tankar som var tvungna att komma ut bara.

PLU

lillao-3

ludde10

 

 

Märkt , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: