Ja men sånt kommer över mig ibland.
Såklart. (Ni som vet, vet.)
Och jag kände bara ett sånt fuck-finger till honom nyss.
Fuck you pappa för att du lämnade mig!
Men JAG lever än!
Det du!
Det har fan inte varit helt lätt heller kan jag säga.
Jag minns när jag för några år sedan räknade ut hur gammal jag var exakt i samma tid som du inte levde mer.
Det var en otroligt jobbigt stund.
Men jag lever än. Lite för din skull kan jag känna ibland när det blir mörkt.
Jo, det kan låta flummigt, men så är det.
Och jag är glad för det.
Och när jag känner hur mycket du missat känner jag:
PISS OFF!
Blir så jävla arg. Fortfarande.
I guess it goes on and on, och ändrar skepnad hela tiden.
För det är ju så.
En annan kväll kan jag lika gärna gråta som fan för att du inte är här och att vi inte fick känna varandra mer än 11 år.
ELVA pappa, 11?
For real?
Men så kloknar jag till, kommer till sans. Och vet ju att du inte var frisk.
Men du, hur arg jag än blir emellanåt, så älskar jag dig sjukt mycket.
Saknar dig.
Undrar så mycket hur du hade varit idag som person.
Tror du hade varit så annorlunda mot din bror/min farbror. Som jag älskar! Men jag tror (och vet) att ni är så olika…
A ja, vi ses när vi ses.
Hälsa de där uppe!
Säg hej från mig är du snäll.
Mormor, morfar, din mamma och pappa (min farmor o Ding-Dong), min älskade tjatmoster Helena, och ja… det finns många fler… Hälsa dem alla med en skål!
Skål för livet!
Och i det nästa så ses vi äntligen igen. ♥
/O.
Ludde & Lilla O. 